"Urvalet är mycket personligt och alla bilder har den där speciella, aningen drömska karaktären som är så typisk för Carl Bengtsson, en av de säkraste och mest egensinniga modefotografer som Sverige har." skriver Lotta Lewenhaupt i sin blogg
”Ett KLIPP under livstiden – i bästa fall två”
Vad som passar att hänga på väggen råder det som bekant ofta delade meningar om. Och vad gör man, om äkta hälften yrkar på källarförvaring av det hett eftertraktade nyförvärvet? Vi frågade en passionerad konstsamlare. Om detta och om hans bästa konstfynd...
Lena Engdahl: Hur är det, har du och din hustru samma smak när det gäller konst eller har du någon gång fått smyga in ett nyförvärv som du anar inte kommer att bli uppskattat?
Karl-Erik Johansson: Nej, vi har så lika smak. Jo, förresten, en gång hängde jag upp en nyinköpt litografi av Jean Dubuffet, som ropade efter karisma. Men efter några dagar klagade hustrun över att det första hon såg, då hon vaknade, var litografins flinande gubbe. Han iakttog henne illmarigt genom öppen dörr in i sängkammaren. Jag flyttade voyeuren, som ersattes av ett oförargligt blomsterstilleben. Men efter någon vecka bad hustrun att gubben med vingmutter-näsan skulle återfå sin plats. Hon saknade honom och tyckte att blomsterbilden bara var tråkig. Dessutom mindes hon, att gubbens blick var vänlig trots en lite skrämmande uppsyn.
LE: Har du gjort någon riktigt bra konstaffär? Någon minnesvärd historia?
K-EJ: Ja, när jag lurade auktionisten Maître Loudmer i Paris eller rättare sagt han lurade sig själv. Han trodde nämligen, att han på en av sina auktioner i Hôtel Drouot sålde en originalmultipel av Jean Fautrier. Denne konstnär hade på 1950-talet experimenterat med grafiska verk, som han bearbetat manuellt, klistrat upp på duk och kallat originalmultiplar. I stället visade sig det utbjudna verket vara en originalmålning av Fautrier från 1940-talet, vilket en titt i rätt bok i Centre Pompidous bibliotek gav belägg för. För säljaren, som företräddes av Maître Loudmer, blev det en dålig affär men så mycket bättre för köparen.
LE: Vilket konstverk i din samling skulle du ha svårast att skiljas från?
K-EJ: En svår fråga. Jag kan inte plocka ut ett enda och hålla det före en handfull andra målningar och skulpturer. De skulle ta det som ett svek nästa gång vi möts, för vi utbyter meningsfulla ögonkast varje gång jag passerar dem.
LE: Finns det något verk du drömmer om att äga?
K-EJ: Önskelistan kan göras hur lång som helst. Men överst tronar dock en målning av tyskryske målaren Aleksey von Jawlensky. Hans koloristiska ådra berikades under senare delen av hans liv med en formkänsla, som visserligen byggde på geometri men blev så varmt medlidsam. Ett av hans stiliserade ansikten, som förkroppsligar hela mänsklighetens sorger och glädjeämnen, skulle jag sätta stort värde på. Men tyvärr har så många rika tyskar samma svaghet för denne konstnär, att priserna är enormt upptrissade. Det gladde mig att i ett hemma-hos-reportage i Greta Garbos våning se att hon ägde en sådan målning.
LE: Avslutningsvis – hur började allt?
K-EJ: Antingen är intresset för bild och form nedärvt eller en följd av en Lidnersk knäpp, när Picassos Guernica, inköpt i tonåren i reproduktion, föll över mig. Det rullade pappersarket ville inte sitta plant och snyggt i mitt pojkrum. Då satte glasmästaren arket mellan två tjocka glasskivor, sammanhållna av klammer. Därefter hängdes Guernica över min bäddsoffa, högt nog så att det uppfällda locket gick fritt. En morgon blev den brutala scenen med bomber från tyska flygplan över den baskiska staden för mycket för fästena i betongväggen. Vid raset blev bäddsoffans lock räddningen, för det tog emot första smällen och ledde fallet utefter väggen till golvet. Samtidigt föll locket igen och inneslöt mig. Det var också en lycka, då det skyddade från glassplitter, som yrde över sängen. Enda synliga skada blev ett blåmärke på den ömmande axel, som tog emot locket. Äventyrets lyckliga utgång bäddade nog för fortsatt bildintresse.
Vad som passar att hänga på väggen råder det som bekant ofta delade meningar om. Och vad gör man, om äkta hälften yrkar på källarförvaring av det hett eftertraktade nyförvärvet? Vi frågade en passionerad konstsamlare. Om detta och om hans bästa konstfynd...
Lena Engdahl: Hur är det, har du och din hustru samma smak när det gäller konst eller har du någon gång fått smyga in ett nyförvärv som du anar inte kommer att bli uppskattat?
Karl-Erik Johansson: Nej, vi har så lika smak. Jo, förresten, en gång hängde jag upp en nyinköpt litografi av Jean Dubuffet, som ropade efter karisma. Men efter några dagar klagade hustrun över att det första hon såg, då hon vaknade, var litografins flinande gubbe. Han iakttog henne illmarigt genom öppen dörr in i sängkammaren. Jag flyttade voyeuren, som ersattes av ett oförargligt blomsterstilleben. Men efter någon vecka bad hustrun att gubben med vingmutter-näsan skulle återfå sin plats. Hon saknade honom och tyckte att blomsterbilden bara var tråkig. Dessutom mindes hon, att gubbens blick var vänlig trots en lite skrämmande uppsyn.
LE: Har du gjort någon riktigt bra konstaffär? Någon minnesvärd historia?
K-EJ: Ja, när jag lurade auktionisten Maître Loudmer i Paris eller rättare sagt han lurade sig själv. Han trodde nämligen, att han på en av sina auktioner i Hôtel Drouot sålde en originalmultipel av Jean Fautrier. Denne konstnär hade på 1950-talet experimenterat med grafiska verk, som han bearbetat manuellt, klistrat upp på duk och kallat originalmultiplar. I stället visade sig det utbjudna verket vara en originalmålning av Fautrier från 1940-talet, vilket en titt i rätt bok i Centre Pompidous bibliotek gav belägg för. För säljaren, som företräddes av Maître Loudmer, blev det en dålig affär men så mycket bättre för köparen.
LE: Vilket konstverk i din samling skulle du ha svårast att skiljas från?
K-EJ: En svår fråga. Jag kan inte plocka ut ett enda och hålla det före en handfull andra målningar och skulpturer. De skulle ta det som ett svek nästa gång vi möts, för vi utbyter meningsfulla ögonkast varje gång jag passerar dem.
LE: Finns det något verk du drömmer om att äga?
K-EJ: Önskelistan kan göras hur lång som helst. Men överst tronar dock en målning av tyskryske målaren Aleksey von Jawlensky. Hans koloristiska ådra berikades under senare delen av hans liv med en formkänsla, som visserligen byggde på geometri men blev så varmt medlidsam. Ett av hans stiliserade ansikten, som förkroppsligar hela mänsklighetens sorger och glädjeämnen, skulle jag sätta stort värde på. Men tyvärr har så många rika tyskar samma svaghet för denne konstnär, att priserna är enormt upptrissade. Det gladde mig att i ett hemma-hos-reportage i Greta Garbos våning se att hon ägde en sådan målning.
LE: Avslutningsvis – hur började allt?
K-EJ: Antingen är intresset för bild och form nedärvt eller en följd av en Lidnersk knäpp, när Picassos Guernica, inköpt i tonåren i reproduktion, föll över mig. Det rullade pappersarket ville inte sitta plant och snyggt i mitt pojkrum. Då satte glasmästaren arket mellan två tjocka glasskivor, sammanhållna av klammer. Därefter hängdes Guernica över min bäddsoffa, högt nog så att det uppfällda locket gick fritt. En morgon blev den brutala scenen med bomber från tyska flygplan över den baskiska staden för mycket för fästena i betongväggen. Vid raset blev bäddsoffans lock räddningen, för det tog emot första smällen och ledde fallet utefter väggen till golvet. Samtidigt föll locket igen och inneslöt mig. Det var också en lycka, då det skyddade från glassplitter, som yrde över sängen. Enda synliga skada blev ett blåmärke på den ömmande axel, som tog emot locket. Äventyrets lyckliga utgång bäddade nog för fortsatt bildintresse.